Att leva på lånad tid i ett stulet land

Postat av | Postat i Utrikes | Postat 2009-01-08

Gilad Atzmon är jude och f.d. israel så att kalla honom antisemit håller inte som kritik möjligen då antisionit, en titel han i så fall bär med heder.
Astrid Boman.

Att leva på lånad tid i ett stulet land

Av Gilad Atzmon

Att tala med israeler kan göra en förvirrad. Till och med nu, när det israeliska flygvapnet mördar hundratals civila, åldringar, kvinnor och barn i fullt dagsljus förmår det israeliska folket övertyga sig själva om att de är de egentliga offren i denna våldsamma historia.

De som är intimt bekanta med det israeliska folket inser att de är fullständigt ovetande om ursprunget till den konflikt som dominerar deras liv. Det är ganska vanligt att israeler lägger fram en del märkliga argument som kanske är fullt förståeliga i det israeliska sammanhanget, men som är fullständigt obegripliga för andra än den judiska allmänheten. Ett av dessa argument går så här: ”varför kräver de där palestinierna att leva i vårt land (Israel), varför kan de inte bara bosätta sig i Egypten, Syrien, Libanon eller något annat arabiskt land?” Ett annat hebreiskt visdomsord lyder enligt följande: ”vad är det för fel på de här palestinierna? Vi har gett dem vatten, elektricitet, utbildning och det enda de gör är att försöka driva oss i havet”.

Häpnadsväckande nog kan inte ens den israeliska så kallade ”vänstern”, ja inte ens den bildade ”vänstern”, förstå vilka palestinierna är, var de kommer ifrån och vad de vill. De kan inte begripa att det är Palestina som är palestiniernas hem. Absurt nog lyckas inte israelerna begripa att staten Israel har byggts på palestiniernas bekostnad, på deras land, ovanpå deras byar, städer, åkrar och trädgårdar. Israelerna inser inte att palestinierna i Gaza och i flyktingläger runtomkring i regionen i verkligheten är fördrivna människor från Ber Shive, Yafo, Tel Kabir, Shekh Munis, Lod, Haifa, Jerusalem och många andra städer och byar. Om du undrar varför israelerna inte kan sin historia, är svaret rätt enkelt: de har aldrig fått lära sig den. Omständigheterna som ledde till den israelisk-palestinska konflikten är väl dolda inom deras kultur. På marken har spåren av den palestinska civilisationen från före 1948 utplånats. an-Nakba, den etniska rensningen år 1948 av de infödda palestinierna, är inte bara utesluten ur de israeliska läroplanerna, utan nämns eller diskuteras inte ens i något officiellt eller akademiskt israeliskt forum.

I själva centrum av nästan varenda israelisk stad kan man hitta ett minnesmärke som föreställer en mycket bisarr, närmast abstrakt rörkonstruktion. Detta rörmokeri kallas Davidka och är egentligen en israelisk granatkastare från 1948. Intressant nog var Davidkan ett extremt ineffektivt vapen. Dess granater nådde inte mer än 300 meter och orsakade mycket begränsade skador. Även om Davidkan var relativt harmlös, förde den mycket oväsen. Enligt den officiella israeliska historieskrivningen var det helt enkelt så att araberna, d v s palestinierna, flydde för sina liv vid blott det avlägsna ljudet av Davidkan. Enligt den israeliska historien åstadkom judarna, d v s ”de nya israelerna” små fyrverkerier, varpå ”de fega araberna” sprang sin väg som får. I den officiella israeliska historien nämns inte de många planlagda massakrerna som genomfördes av den unga israeliska statens militärmakt och de paramilitära enheter som föregick den. Inte heller nämns de rasistiska lagar som hindrar palestinierna från att återvända till sina hem och marker.

Innebörden av detta är ganska enkel. Israelerna är totalt obekanta med vad palestinierna eftersträvar. Således kan de bara förstå palestiniernas kamp som en irrationell och mordisk galenskap. Inom den israeliska judecentrerade solipsistiska världsbilden är israelen det oskyldiga offret och palestiniern ingenting annat än en bestialisk mördare.

Detta allvarliga tillstånd, som försätter israelen i okunnighet om sitt förflutna, tillintetgör varje möjlighet till en framtida försoning. Eftersom israelen inte har den minsta insikt i konflikten, kan han inte se någon möjlig lösning utom att ”fienden” utrotas eller fördrivs. Det enda israelen har rätt att veta är ett antal inbillade berättelser om judiskt lidande. Palestiniernas plågor är helt främmande för hans öron. Palestiniernas rätt att återvända tycks för honom som ett skämt. Inte ens de mest framåtsyftande israeliska ”humanisterna” är beredda att dela landet med dess infödda befolkning. Detta gör att palestinierna inte har mycket att välja på utom att befria sig själva mot alla odds. De har uppenbarligen ingen fredsvillig motpart på den israeliska sidan.

Den här veckan har vi alla fått veta mer om Hamas förmåga att skjuta raketer. Uppenbarligen har Hamas varit ganska återhållsamt mot Israel under en mer än lång tid. Man avstod från att utvidga konflikten till södra Israel i dess helhet. Tanken slog mig att den sporadiska spärrelden av Qassam-raketer över de israeliska städerna Sderot och Ashkelon egentligen inte var någonting annat än ett budskap från de fängslade palestinierna. Det var för det första ett budskap till deras stulna land, hem, åkrar och trädgårdar: ”Kära älskade jord, vi har inte glömt dig, vi är fortfarande här och slåss för dig, och förr hellre än senare kommer vi tillbaka och tar vid där vi slutade.” Men det var också ett tydligt budskap till israelerna: ”Ni där ute, i Sderot, Beer Sheva, Ashkelon, Ashdod, Tel Aviv och Haifa, oavsett om ni inser det eller inte lever ni faktiskt på stulen mark. Det är bäst att ni börjar packa era saker för er tid är snart ute, ni har uttömt vårt tålamod. Vi palestinier har inget att förlora längre.”

Låt oss inse att läget i staten Israel realistiskt sett är ganska allvarligt. För två år sedan var det Hezballah som överöste dess norra delar med raketer. Den gångna veckan har Hamas bortom varje tvivel bevisat att man förmår servera statens södra del en uppsättning raketbestyckad vedergällning. Varken i Hezballahs eller i Hamas fall har staten Israel längre något militärt svar. Man kan tveklöst döda civila, men kan inte stoppa raketbeskjutningen. Staten Israels militära styrkor har inga medel för att skydda Israel, såvida inte ett tak av solid betong över hela staten är en fungerande lösning.

Men detta är långt ifrån slutet på det hela. Det är faktiskt bara är början. Varje expert på Mellanöstern vet att Hamas på några timmar kan ta över kontrollen på Västbanken från den palestinska myndigheten och Fatah, som idag faktiskt styr Västbanken med hjälp av staten Israels militär. När Hamas väl tar Västbanken kommer staten Israels mest tättbefolkade del att vara utlämnad åt dess nåd. För den som inte inser det, innebär det slutet för Israel som judisk stat. Det kan hända i morgon, det kan hända om tre månader, eller om fem år. Det är inte en fråga om det kommer att hända, utan när. Då kommer hela staten Israel att vara inom skotthåll för Hamas och Hezballah, det israeliska samhället kommer att falla samman, dess ekonomi kommer att förstöras. Priset på en friliggande villa i norra Tel Aviv kommer att vara det samma som för ett uthus i Kiryat Shmone eller Sderot. När den första raketen träffar Tel Aviv, kommer den sionistiska drömmen att vara slut.

Generalerna i den israeliska krigsmakten vet det, de israeliska ledarna vet det. Det är därför de har trappat upp kriget mot palestinierna till en utrotning. Israelerna tänker inte invadera Gaza. Det finns inget där som de vill återta. Det enda de vill är att slutföra an-Nakba. De släpper bomber på palestinierna för att utplåna dem. De vill driva ut palestinierna från regionen. Det kommer naturligtvis inte att lyckas, palestinierna kommer att stanna. Inte bara det, dagen då de återvänder till sin jord kommer närmare medan staten Israel utnyttjar sina dödligaste metoder.

Det är just i detta ögonblick som den israeliska verklighetsflykten gör sig gällande. Staten Israel har gått för långt för att kunna återvända. Dess undergångsöde står djupt inristat i varje bomb den fäller på civila palestinier. Det finns inget staten Israel kan göra för att rädda sig själv. Det finns ingen väg ut. Den kan inte förhandla sig ut, för varken dess befolkning eller deras ledare förstår konfliktens grundläggande faktorer. Staten Israel saknar den militära styrka som behövs för att vinna. Även om den lyckas döda palestinska folkledare, något den har gjort i åratal, växer sig palestiniernas motstånd och ihärdighet starkare, snarare än att försvagas. Som en general i den israeliska militära underrättelsetjänsten uttryckte sig redan under den första intifadan: ”Allt palestinierna behöver göra för att vinna, är att överleva.” De överlever, och de håller verkligen på att vinna.

Allt detta förstår staten Israels ledare. Staten Israel har redan prövat det mesta. Ensidigt tillbakadragande, utsvältning och nu utrotning. Man funderade också på att undkomma det demografiska hotet genom att dra ihop sig till ett intimt och mysigt judisk getto. Inget av detta fungerade. Det är palestiniernas uthållighet i form av Hamas politik som bestämmer regionens framtid.

Det enda israelerna kan göra nu är att hålla fast vid sin förblindning och verklighetsfrånvändhet för att försöka undgå sitt förödande hårda öde, som redan är nära förestående. Hela vägen mot sitt nederlag kommer de att sjunga sina olika välkända offersånger. Eftersom de är uppfyllda av den egocentriska föreställningen om sin egen överlägsenhet, kommer de att vara uppslukade av sina egna plågor, men helt blinda för de plågor som de tillfogar andra. Enastående nog agerar israelerna som ett sammanhållet kollektiv när de fäller bomber på andra, men när de blir de minsta sårade lyckas de alla göra sig till slutna enheter av sårad oskuld. Det är denna skillnad mellan deras självbild och den bild vi andra har av dem som gör israelerna monstruöst utrotningsbenägna. Det är denna skillnad som hindrar israelerna från att förstå sin egen historia, och som hindar dem från att förstå anledningen till de många upprepade försöken att förstöra deras stat. Det är denna skillnad som hindrar israelerna från att förstå innebörden av Ha-Shoah så att de kan förhindra nästa Shoah. Det är denna skillnad som hindrar israelerna från att tillhöra mänskligheten.

Än en gång blir judarna tvungna att gå ett okänt öde till mötes. I viss mån är det en resa som jag själv började för inte så länge sedan.

Gilad Atzmon, född 1963 i Tel Aviv, är jazzmusiker, kompositör, producent och författare. Han fick sin musikutbildning vid Rubinakademin i Jerusalem, och studerade sedan filosofi i London, där han nu bor som motståndare till den judiska stat han växte upp i. Hans diskografi omfattar mer än tio skivor, och han har, förutom ett stort antal artiklar, publicerat två romaner, My One and Only Love, ISBN 978-0863565076 (inb), och A Guide to the Perplexed, ISBN 978-1852428266 (hft). Atzmon var i maj 2008 också med och grundade Palestine Think Tank, en antisionistisk webbresurs där denna artikel först publicerades. Översättning från engelska: Anders Püschel.

Media: Aftonbladet, DN, DN2, SVD, Sydsvenskan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Postade kommentarer (10)

  1. Ordet semit = en person från mellansöstern.

    Zionisterna och talmudyrkarna älskar och gömma sig bakom ordet antisemit så dom kan genomföra sina ondskefulla planer som i slutändan straff dom sanna judarna och dom oskydliga.,

  2. [...] på Kommunisternas blogg [...]

  3. Staten Israel var tvungen igen att försvara sina medborgare mot Hamas raketer liksom Storbritannien var tvungen att kämpa mot Nazi Tysklands V raketer. Bomber Harris fick jobbet att bryta Nazi Tyskland med dagliga bomb anfaller. Hittils Israel visade stor återhållsamhet mot Hamas, som gömmer sig bakom barn, kvinnor, skol och sjukhusfasader. Israel borde behandla Gaza, som Bomber Harris behandlade Dresden in februari 1945. Det skulle kanske bringa fred.

  4. Gershon ben David, varför skjuter man raketer?

  5. Den där Gershon ben David är han som hotade Jinge med döden. Tveksamt att släppa fram den sortens debattörer tycker jag.

  6. AHA, det visste vi inte. Så han tillhör ondskans lakejer.Då ska han inte in på den här bloggen mer.

  7. Gershon ben David tack för din historiska blick!

    Du kom på det,,om andra kollar historien du hänvisar till dvs WW2 så upptäcker dom också att likheterna med Dresden, är just slående likt Gaza. Det fanns inte någonting av strategiskt värde mer än vanligt folk.
    Och dom ville Engelsmännen och USA bli av med (Det var ju därför dom engelska affärsmännen och bankerna startde kriget eller hur?).
    Tyskarna skulle aldrig mer kunna resa sig och hota anglosaxiska imperiet!
    Skillnaden är att Israeler redan tidigare ockuperat resten av landet. Vilket inte Amerika gjorde förrän efter kriget. Dom åkte hem för bara ett litet tag sedan. Men var inte orolig
    McDonalds finns kvar så även Bratwurst. Lite oroande för man vet ju aldrig med tyskarna..eller vem var skurken.

    Så här tänkte man sig för innan man öppnade för staten Israel
    The Alexandria Protocol; October 7,1944

    ( http://avalon.law.yale.edu/20th_century/alex.asp )

    5 Special Resolution Concerning Palestin

    “The Committee also declares that it is second to one in regretting the woes which have been inflicted upon the Jews of Europe by European dictatorial states. But the question of these Jews should not be confused with Zionism, for there can be no greater injustice and aggression than solving the problem of the Jews of Europe by another injustice, i.e., by inflicting injustice on the Arabs of Palestine of various religions and denominations.”

    En klok tanke eller hur ?
    Hur gick det sen Gershon ben David??

    Ok här är lite ledtrådar
    http://lawrenceofcyberia.blogs.com/photos/maps/index.html

  8. Hela resonamanget utgår ifrån att det finns någon sorts statisk histrorisk sanning med fasta gränser för folk och folkgrupper. Nu är inte verkligheten så enkel då hela historien präglas av folkvandringar och folkomflyttningar, krig och konflikter, gränsdragningar och gränsdragningsproblematik.

    Samma logik som en palestinsk äganderätt till hela Israel grundar sig på kan användas för en rad olika folk på alla kontinenter. Med denna logik bör i princip hela USA’s befolkning slängas ut så att landet kan återbördas till dess rättmätiga innehavare indianerna. Samma logik säger att Skåne, Blekinge och Halland bör återlämnas till Danmark samtidigt som Finland, eller åtminstone de alla finlandssvenska områden, bör återlämnas till Sverige.

    Ett mer näraliggande exempel, och som i tiden sammanfaller med Israels bildande, är folkomflyttnigrana som gjorde i Europa i samband andra världskriget. Här flyttades exempelvis hela Polen västerut med följd att miljontals människor såväl polacker som tyskar tvingades att flytta från områden man bebott sedan urminnes tider. Inte finns det väl idag någon, möjligen med undantag av någon extrem nationalist, som hävdar att denna, efter andra världskriget gjorda gränsdragning, skall ändras.

    Vi måste acceptera att historien är föränderlig och att den har sin gång. Allt i historien har givetvis inte varit rätt och riktigt men det är alldeles orimligt att basera dagens lösningar på en sitution som fanns i historisk tid. Den judiska invandringen till Palestina, som då var en del av det turkiska väldet och märk väl inte någon egen stat, började redan under 1800-talet vilket innebär att det finns judar som levt i både 5 och 6 generationer i det land som idag är Israel. Staten Israel bildades för cirka 60 år sedan vilket innebär att det första medborgarna som föddes i landet idag är far- och morföräldrar med barn och barnbarn för vilka staten Israel är det odiskutabla och självklara hemlandet.

    Den enda lösning som finns är en tvåstatslösning där båda folken, judar och palestinier, lever som goda grannar och behandlar varanda under ömsesidig respekt. Kanske hade detta redan varit verklighet om det inte varit för fundamentalistiska rörelser av typen Hamas som kräver staten Israels utplåning, ett krav som aldrig kan eller får accepteras.

  9. Sionisterna har heller inget intresse i en tvåstatslösning. De anser sig ju vara utvalda av gud och på så sätt tro sig kunna göra vad de vill. Tyvärr så passar nog Hamas agerande sionisterna som handen i handsken. Genom att peka på det terrorstämplade Hamas som huvudproblematiken så rättfärdigar sionisterna sig att vidta vilka åtgärder som helst och i samma stund ser möjlighet till att krossa, allt annat palestinskt motstånd
    såsom sekulära grupper, vänstergrupper och folkrörelser – de som långsiktigt med folklig förankring och ofta fredligt arbetar för en lösning. Att få bort dessa ligger långsiktigt mer i sionisternas intresse än att få Hamas att sluta skjuta missiler. En utrotning av den palestinska identiteten och ett försök till att förpassa det palestinska folket till total underkastelse är målet.

  10. [...] Läs Gilad Atzmons artikel. Att leva på lånad tid i ett stulet land. [...]

Lämna en kommentar